… konstaterade jag lyckligt att jag var vuxen. Jag kände mig ansvarsfull, mogen och lugn.
För ett år sedan dog och begravdes min far. Jag var fortfarande vuxen men hade ingen lust med det.
Nu ligger en av mina älskade systrar på sjukhus efter en allvarlig fallolycka från en brusten byggnadsställning och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över den tur som gör att hon fortfarande är med oss.
Med morfinpump, lustgas och skrik av smärta så höga att hon inte kan dela rum måste hon nu vara helt stilla i 12 veckor. Till att börja med.
Jag är fortfarande vuxen. Men en annan typ.
Den här typen är otroligt ödmjuk inför livet och familjen, inför hälsan och kärleken. Den här typen åker 6 timmar fram och tillbaka till sjukhuset imorgon.
Det är inte ett dugg synd om den här typen men jag behöver vara lite liten.
Liten och omhändertagen. Bara för en stund.
<3
<3
Kram!