Vem snodde gemenskapen?

När ett företag jag tidigare jobbat för skulle omförhandla vårt provisionslönesystem gav den listiga HR-chefen oss en bok som hette; vem snodde osten?

Boken behandlade i mångt och mycket rädslan för förändring och vad som skedde med en mus som inte hängde med i labyrinten när osttåget gick. Vi i förhandlingsgruppen fick denna i generös gåva för att han så finkänsligt ville påpeka att det var vi som var fega bakåtsträvare som inte vågade chansa.

Idag när jag kom till parken och denna fantastiskt arrangerade schlagerkväll kände jag en begynnande glädje i magen,  en pridekänsla, en samhörighet och en feststämning.

Sen kom beskedet att inga fler släpptes in. Oavsett om du var mus, man eller apa kom du inte in. Oavsett om du var H.B.T eller Q kom du inte in. Av säkerhetsskäl. Jag applåderar säkerhetstänket. Tack.

Sen såg jag alla i kön. Kände igen massor av HBTQ-personer och det kändes för jävligt. Tittade in på massan  i Kungsan, på heterofamiljen, på det äldre sällskapet från PRO, på dem italienska turisterna som fortfarande slog upp ordet Pride i ordboken.

Och det kändes för jävligt.

Musen i mig kom fram. Rädslan för en ökad vi-, och demkänsla blev påtaglig och för en sekund måste jag erkänna att det kändes som om någon kommit och tagit vår festival ifrån oss. För en minut kändes det som om öppenheten verkade för heteronormen och inte för oss HBTQ-personer. För en stund kändes det som om vi gav upp oss själva för deras acceptans.

Det kändes som om det var på vår gemenskaps bekostnad.

Stockholm Pride 2011 gav mig en bok idag som jag var nära att niga, bocka och tacksamt ta emot. Men; vem tog stoltheten ur Priden? nådde aldrig mina händer.

Nådde den dina?