Hur var Stockholm Pride 2011?

Hemkommen efter en fantastisk vecka i min forna hemstad Stockholm är jag trött, lycklig och lagom förvirrad. Jag sorterar intrycken och eftersom jag är i grunden en positiv människa som avskyr att krångla till det riskerar jag att, som många andra som höjde en kritisk röst kring årets upplägg, att tystna och le fånigt med bara en underbar pridelördag i tankarna.

Med bara ett fantastiskt pridehouse, med bara engagerade och kunniga volontärer, med bara vackra solidariska HBTQ-personer i tankarna.

Sen minns jag Pär Wiktorssons ord från det som borde ha varit ett Pridekritiskt samtal. Sen minns jag hur vi mäter succé i antal besökare i parken. Hur vi mäter kostnad och vinst i kronor – inte i på bekostnad av. Om jag bara kunde mäta det som Pär, skulle jag kanske kunna behålla det där fåniga leendet i ansiktet långt in på hösten.

Pär Wiktorsson pratar om Sthlm Pride 2011 som ett skyltfönster för HBTQ.

Ett skyltfönster är för mig som spenderat dem senaste 12 åren inom retail något tillrättalagt, något förskönat, något som ska locka och dra in. Något stelt där misstag eller variation inte tillåts. Något där kreativitet ifrågasätts och sätts inom konceptstyrda ramar. Något för döda ting som tål att stirras och pekas på, något som tål att öppet kritiseras. Något som kan köpas.

Årets arrangemang av Prideparken var modigt, kanske rent av kaxigt och säkerligen menat som en stolt inbjudan. Däremot var det som att komma till en fest, kärleksfest som Pär Wiktorsson själv beskriver det, utan så mycket kärlek. Alla inbjudna hade inte riktigt läst inbjudan. Alla förstod inte ens vad heteronorm betyder, om det var en man eller kvinna i klänningen eller att tillhörighet och gemenskap är mer än vad som syns.

Många HBTQ-personer kände sig otrygga. Många kände sig berövad den frizon som de längtat efter i 51 veckor. Många röster höjdes, så även min. Många röster har nu tystnat, men inte min.

Jag vill påverka, därför kommer jag att gå med i Sthlm Pride och säga min mening, för nästa år vill inte jag stå i skyltfönstret och pekas på, skrattas åt eller kritiseras som om jag vore ett dött ting.

Vill du?