Det tog lång tid upp i min barndom för mig att förstå att det var ytan som var viktig. Inte att man var snäll, smart och ärlig, utan hur allt verkade utåt.
Jag var säkert 9-10 år innan dem andra barnen fick mig att förstå att mitt värde satt i mina ärvda kläder, mitt inte alltid borstade långa hår och mitt trassliga efternamn.
Men jag lärde mig, för jag var snabb. Förstod att jag var tvungen att förändras. Det spelade ingen roll hur. Alla medel var tillåtna och jag fabricerade en Mona. Ljög ihop en. Försökte vara den tjejen. För många var jag henne. Ibland trodde jag till och med själv.
I nästan 10 år skämdes jag. För den jag var. Den jag inte kunde vara utåt. Hur jag såg ut, vilket märke som stod på mina kläder, på mina skor och jag hade säkerligen fler frisyrer än någon annan – inget dög.
Nu ytterligare 10 år senare skulle jag kunna skryta om min bostad, mitt yrke, vilka märken som står dem kläder som inte längre ryms i 2 stora walk-in-closets och kanske även visa upp ett nytt efternamn.
Men skillnaden är att jag har slutat skämmas.
Jag är tillbaka där jag var. Jag är snäll, smart och ärlig. Visst begår jag fel och misstag. Visst är jag mänsklig. Men jag skäms inte. Inte för mitt yttre, inte för mitt inre och definitivt inte för min familj.
Trots att en tredjedel av mitt liv gick åt till att oroa mig så lärde jag mig att mitt värde sitter inuti, att en familjs värde inte sitter i efternamnet men främst att; den som inte skäms behöver heller inte hävda sig.
Välkommen att ta del av mitt liv vinklat med massa allvar och humor, läs, skratta, skumma. Vad du än gör här så är mitt syfte att beröra.
Välkommen!
Oj vilken tuff tid du haft som liten…..men vilken tur du har som har blivit en så klok människa och kan står upp för dig och ditt! Hoppas du kan se tillbaka och beklaga andras oförstånd och vilja att utveckla sig och sträcka på dig som verkligen förstått vad livet handlar om. Det är otroligt vilken förmån att få olika insikter så man hinner ändra på sitt liv istället för att fortsätta trampa på och försöka passa in någonstans – men vi har ju alla ett val (vissa tar chansen och vissa inte) . Jag känner ju iofs inte dig mer än genom ditt fantastiska lilla <3 som jag umgicks med under högstadietiden. Och jag tycker att det bara lyser om er på fejjan – är så glada för er skull!
Ha det gott å hälsa till sambon! Kramar
Hej Elin, jag känner ju inte dig heller men jag har hört din historia och jag beklagar sorgen. Jag tycker mig dock kunna känna i din text att du har styrkan att vara svag något som är helt ovärderligt när livet bestämmer sig för att pröva en.
I maj förra året gick min far bort. Alldeles för tidigt, alldeles för ung och hans död har lärt mig knyta ihop alla erfarenhet till den jag är idag. Hans bortgång sammansvetsade också vår syskonskara på ett nästan okrossbart vis.
Döden i sig är hemsk, saknaden är fruktansvärd och längtan där i varje minut, minne och händelse. Men hans död lärde mig leva, något jag bara trodde mig kunna innan.
Massor av varma kramar till dig och dina nära!